Den spöklika kvällen närmar sig sitt slut och alla de utklädda, stojiga barnen skuttar glatt hemåt i klungor med sina små hinkar fulla av godis. Byns mörka gator ekar av glada tillrop. Det barnen inte vet är att ögon, som varken tillhör människa eller djur, iakttar dem från skogen och ljudlöst slår följe med dem från sidan av vägen, i skydd av träden.
Det är inte många som kan se det som gömmer sig i skuggorna, men vissa kan, och vet att det finns någonting där. Ingen kan låta bli att undra vad det är som gråter förtvivlat om natten i skogens djup, som viskar och lockar i skuggornas skydd, väcker byborna om nätterna och smyger genom husens alla rum.
Det sägs att folk har sett skymten av ett blekt barn, som nästan sett ut att vara genomskinligt. En myling. Här i vår hemtrakt har vi som stolt förvaltar arvet i vår kära lilla fiskeby Nikkala, fått höra en ryslig sägen viskas om en så kallad “änglamakerska” långt in i den tornedalska skogen, bakom byns hemtrevliga små hus.
Änglamakerskor var kvinnor som mot betalning tog emot fattiga eller övergivna mödrars oönskade barn. Mödrarnas förhoppningar var oftast att barnen skulle få komma till andra familjer eller att dessa “hjälpande” kvinnor själva skulle ta hand om barnen i fosterhemsliknande former. Men så blev det inte. Ett ondskefullt hemlighetsmakeri kan tyckas då “oönskingarna” istället trampades ner i myren. I alla fall som det berättats. Och än idag ekar desperata rop på hjälp från förr, av kvinnor i onåd. Och av en hänsynslös, oåterkallelig handling av en förklädd bödel.
Särskilt byns västra del har alltid känts olustig och många kan vittna om märkliga saker som hänt. På ungefär samma ödsliga ställe, vid sidan av promenadslingan en liten bit längre in i skogen, sägs det att änglamakerskan har haft sitt hus. Där har bybor på kvällspromenad hört barns gråt. Gråt som från ett litet spädbarn i nöd. Och lika hastigt som det uppkommit har det upphört. Hastigt har också motionärerna tagit sig därifrån men inte kunnat sluta fundera på vad de egentligen upplevt.
En kvinna som det berättats om i flera generationer, hade en höstkväll gått förbi just där. Den här kvinnan var aldrig rädd av sig och trodde inte särskilt mycket på folks prat. Det hade just börjat till att skymma när hon närmade sig platsen. Det sägs att hon tyckte det började kännas väldigt märkligt i kroppen och som att något följde efter henne. Hon tyckte det kändes olustigt och började se sig omkring. Då såg hon plötsligt att det kom ett litet sken som från ett fönster där inne i skogen och när hon närmade sig för att passera såg hon att det var ett litet hus där, längre in! Märkligt tänkte hon, det såg ändå ut som att det hade stått där ett tag, men hon kunde inte minnas att hon hade sett det förut. Sedan hade hon fortsatt hemåt. När hon någon dag senare gick förbi samma ställe igen så fanns där inget hus. Hon stannade till och funderade på hur det hade kunnat gå till, höll hon på att bli galen? Hade hon tagit en annan, liknande väg? Väl hemma började märkliga saker hända. Bleka barn kom till henne om natten och väckte henne, de stod och stirrade på henne vid sängen för att sedan vända och gå rakt igenom väggarna. Hon verkade bli mer och mer påverkad av detta och en dag så hade grannkvinnan hittat henne död i sängen, hjärtattack löd dödsorsaken.
“Man ska inte titta in i skogen på det stället”, har mormor alltid sagt, “gå förbi och låtsas som ingenting, stanna inte upp, lyssna inte efter någonting”.
När skogen står i dagsljus, eller en solig kväll i det allra vackraste, guldaktiga solskenet som tränger genom grenarna, så ter sig skogen magisk, trolsk och lockande. Och i dagsljus i vinterskrud är den lika drömsk som ett julkort, en saga med gnistrande snö och fortfarande lika lockande trots kylan.
Byn omsluts av skog. En skog som alltid har tusen ögon som iakttar, väntar. Men det är när natten kommer som denna slöja av förundran och lockelse tycks slitas undan och förtrollningen bryts. Byts till någonting motsatt. Någonting lömskt. Skuggorna från de stora tallarna tycks växa till lurpassande, gigantiska väsen. Här är varje natt Halloween. Även fast sommarnätterna här är ljusa så sveper en dimma av olustkänslor in över de gröna ängarna.
“Se älvorna dansar”, sa alltid mormor. Älvorna dansar alltid på byns vägar och lägger sig tjock mellan husen. Under de mörka nätterna står allt helt stilla som att det väntar, som att det måste hålla sig lite på sin kant som för att inte störa.
Vi är några som sett, några som hört. Barnröster utan naturlig förklaring som försökt locka ut våra små att leka mitt i natten. En treåring som sagt att “flickan ville att jag skulle komma ut, det var därifrån hon ropade” och sedan pekat på gårdens gamla, djupa brunn. En femåring som hört ett barn ropa på hjälp och sedan gråtit, rakt ut i den ödsliga skogen. Barns leksaker som gått igång av sig själva under nattens timmar, dockor som rört på sig. Röster som viskat “mamma” fast ingen varit där.
Ett barn i vår verklighet som har sett ett litet barn som inte hör hit, sitta och gråta i hallen. Ett litet barn med blekt, ådrigt ansikte, mörka ögon, mörkt hår och trasigt, smutsigt nattlinne. Som tycks kunna förvandla sig lite efter sitt humör och andras energier och ibland byter skepnad eller röst till någon av husets folks. Det har visslat på hundar som direkt börjat morra och resa ragg.
En väldigt uppskrämd förälder vittnade om att det hörts barnskratt från ett av barnens lekrum och att det därefter kom en dockvagn utrullande i hög hastighet och kraschade ner för källartrappan. Den familjen flyttade ett litet tag efter det.
Detta lilla barn tros vara en myling, säkert en av flera. Små odöpta själar, rädda och orädda, men som gemensamt har att de inte fått ro på grund av sättet de bragts om livet. Kastats bort som smuts, som någonting ingen ville ha. Kanske nedtrampade i myren av änglamakerskan som sägnen säger.
Myling betyder “mördad” på fornsvenska. Vad skulle det annars vara som lurar i skogen runt denna mystiska, tornedalska by?
Lämna ett svar