Det gapade tomt ute vid perrongerna på Göteborgs Centralstation under påskhelgen det året. Spårarbetet som hade inletts veckan innan påsk hade dragit ut på tiden vilket hade inneburit att inga tåg avgick från stationen. Inga tåg förutom ett. Kungsbackapendeln. Och det var på ett av de tågen som ett av de mest makabra morden i Sveriges historia utspelade sig.
Tillsammans med vittnesuppgifter av tågvärden som var i tjänst under natten och kameror ombord på stationen och tåget satte polisen ihop följande bild utav händelsen.
Klockan hade varit tio minuter över ett, natten mot påskdagen, när tågvärden Hanna hade utfört plattformsvisering tillsammans med sina kollegor på perrongen inför avfärd. Alla resenärer hade viserats och stämningen hade beskrivits som god ute vid tåget. Efter det att Hanna hade tagit plats inne i hytten och vinkat hej då till sina kollegor gjorde hon sig redo för avfärd. När tåget började rulla utförde hon det sedvanliga utropet och gick sedan ut i tåget. Men synen hon hade fått se hade chockat henne. Mitt framför hyttdörren satt en person i en svart hardräkt. Huvudet var deformerat och på sätet bredvid låg det en korg med svarta ägg i. Hanna mindes inte någon sådan förskräcklig utstyrsel på någon utav resenärerna under plattformsviseringen. Hon hade nervöst frågat efter biljetten, men hade endast fått tystnad till svars. Det fanns inga andra resenärer i den änden av tåget, och Hanna bestämde sig i stället för att hoppas på att personen skulle gå av tåget på någon av de nästkommande stationerna. Med många tankar i huvudet, och mycket oro i både själ och hjärta, hade Hanna sedan gått igenom tåget för att se efter om någon av de övriga resenärerna behövde hjälp med något.
Det var inte särskilt många resenärer på tåget den natten. Den enda som stack ut lite grann från de övriga var en präst som hade berättat för Hanna att han var på väg hem från årets påsknattsmässa.
Hanna hade efter ett tag kommit tillbaka till sin hytt och då lagt märke till att personen i den svarta hardräkten inte längre var ombord på tåget. Hon tänkte att personen måste ha lämnat tåget redan vid den första stationen efter Göteborg. Hanna berättade för polisen i senare förhör att hon vid denna insikt hade pustat ut och tagit plats inne i hytten igen. På monitorerna kunde hon övervaka alla människor som färdades på tåget. Färden ned till Kungsbacka tog inte särskilt lång tid, och en efter en lämnade resenärerna tåget. Till sist fanns det bara två resenärer ombord. Den ena var en kvinna som hade tagit plats längst bak i tåget, alldeles intill hytten där Hanna satt. Den andre var prästen. Mannen satt i den andra änden utav tåget, i närheten av förarhytten.
Hanna berättade att hon hade börjat fundera på den makabra utstyrseln igen, samtidigt som natten hade inneslutit tåget i en stillhet som endast mörkret kan medföra. Men Hanna hade plötsligt drabbats av olust. Något sade till henne att allting inte stod rätt till. Och när hon såg ut genom hyttfönstret hade en tjock dimma omgärdat tåget. Allt som var synligt på vägen var de blinkande ljusen som omgärdade rälsen, men som mer och mer försvann in i dimman.
Tåget ryckte plötsligt till, och det hade känts som om hela tåget skulle hoppa av rälsen. Hanna kontaktade då lokföraren, men han hade svarat att han inte hade lagt märke till det påstådda rycket. Hanna måste ha inbillat sig, förmodligen av trötthet. Men Hanna var inte trött, det hade hon själv känt. Hon satt sedan tyst på sätet och såg ut genom fönstret. Sedan föll hennes blick på monitorerna. Nästa station på sträckan var Hede, och tåget bromsade sakta in vid stationen. Kvinnan längst bak på tåget gick nu av. Den ende resenären kvar var prästen. Hanna hade betraktat honom. Välklädd, med brunt hår och kortklippt skägg. Likt de flesta andra människor djupt försjunken i sin mobiltelefon.
Tåget hade sedan lämnat Hede station och Hanna hade alltjämt iakttagit prästen via monitorn. Han hade tittat upp från sin mobiltelefon, samtidigt som lamporna i tåget hade börjat att flimra. Hanna hade sett att han pratade med någon. Hon hade kunnat se skräcken i hans ögon. Sakta, sakta, hade en person i en svart hardräkt trätt in i kamerans blickfång. Personen satte sig ned bredvid prästen, korgen med de svarta äggen placerades prydligt på andra sidan, och såg sedan med sitt deformerade huvud rakt in i kameran och log. Hanna hade känt blodet bli till is inom sig och hon hade inte kunnat röra sig en tum, detsamma gällde prästen. Sedan hade allting blivit svart och tåget stannade hastigt in.
Hanna hade kastats av stolen som hon suttit på. Hon hade fallit så illa att hon hade slagit i huvudet i ett dörrhandtag och fått ett jack mitt emellan ögonen. Blodet hade forsat ned över hennes ansikte och hon kunde känna blodsmaken i munnen. Hanna hade försökt att kontakta lokföraren, men det var som om telekomsystemet i tåget var ur funktion. Tåget stod alldeles stilla och Hanna hade tagit fram en gasbinda som hon höll mot såret. Hennes tankar hade sedan gått till prästen och personen i dräkten. Vad var det egentligen som hade hänt?
Hanna hade öppnat hyttdörren och konstaterat att det var alldeles mörkt ute i tåget. De enda lamporna som fungerade var de omkringliggande signallamporna runt spåret. Hanna kunde se att de var i närheten av Kungsbacka station.
I förhöret med polisen berättade Hanna att hon hade sett sig omkring där hon stod. Hennes blick hade fastnat på sätena närmast hytten. Därefter hade allting blivit svart och Hanna hade vaknat upp på sjukhuset många timmar senare.
När polisen för första gången såg igenom materialet från kamerorna på tåget hade de sett Hanna öppna hyttdörren. Hon hade sedan stupat med huvudet rakt ned i golvet framför sig. Ljuset hade då återkommit i tåget, och man kunde se hur blodet från Hannas huvud hade runnit ned på golvet mellan sätena. Men desto mer förskräckligt var insikten polisen hade fått om vad Hanna hade reagerat på.
Prydligt, och på vart och ett utav de sex säten som befann sig till höger om hyttdörren, låg kroppsdelar utplacerade. Armar, ben och torso. Och på det sista sätet låg ett manshuvud med brunt hår och kortklippt brunt skägg. På halsen en prästkrage, färgad röd av blod.
När forensikerna som undersökte kroppen såg närmare på huvudet märkte de att något hade placerats inuti prästens mun. Det var ett påskägg, svart som döden, och det hade redan börjat att ruttna.
Personen i den påstådda hardräkten med det missformade huvudet syntes inte på någon utav kamerorna från stationerna. Inte heller på kamerorna från tåget fanns ett spår av personen. Det sista man kunde se från inspelningen av kamerorna var skräcken i prästens ögon innan allting hade blivit svart.
*
Lämna ett svar